Om Vendingmaskin.se

Den här sajten började inte som en affärsidé. Den började som ett intresse, och intresset började på andra sidan jordklotet.

2014 åkte jag till Japan för första gången. Jag bodde en månad i Fukuoka, gick på språkskolan Wahaha och bodde hos en värdfamilj. Jag var där för att lära mig japanska. Det jag inte hade räknat med var att det skulle vara automaterna som fastnade.

De stod överallt. På gatorna, mellan husen, utanför affärer som hade stängt för dagen. Och de sålde saker jag inte hade väntat mig att en maskin skulle sälja.

Gachaautomaterna, jihanki — 自販機 — och framför allt bredden på vad de japanska maskinerna faktiskt sålde.

Det som fastnade var själva idén: handel som fungerar utan personal. Som introvert gillade jag tanken på att kunna köpa något utan att behöva prata med någon, och samtidigt kändes det som åt det hållet försäljning var på väg.

På den resan fick jag också två vänner, Hiroki och Shunya. Vi har kontakt än idag.

Mellan 2018 och 2023 arbetade jag på Securitas. Först i larmcentral och bevakningscentral, sedan som områdesväktare på en större industrianläggning.

Arbetet var sällan dramatiskt. Det handlade om att se det andra går förbi: en vattenläcka innan den blir en översvämning, en blockerad utrymningsväg innan någon behöver den, ett lås som inte går i lås. Att läsa av brandlarmscentralen och avgöra om ett larm var skarpt. Att veta vem man ringer, och i vilken ordning.

Obemannad handel är samma problem sett från andra hållet: en tillgång som ska fungera dygnet runt utan personal.

Det är därför jag skriver om placering, stöld och skadegörelse på ett annat sätt än de flesta. En automat som står ensam på natten är inte en teoretisk risk för mig.

Jag är utbildad väktare med VU1 och VU2, och har utbildning i D-HLR.

Det var också där jag såg vad en automat faktiskt gör med en arbetsplats.

Det fanns en matsal på området. Den hade öppettider. Verksamheten hade inga: folk arbetade skift, kvällar, nätter och helger, och för alla som hade rast utanför de timmarna var alternativet att ta bilen ut.

Sedan sattes det in automater i flera av byggnaderna, och beteendet ändrades. Färre körde ut. Det gick fortare att äta, och tiden som blev över gick till annat: en promenad efteråt, en pratstund med en kollega, eller helt enkelt att slippa stressa tillbaka för att hinna i tid.

Automaterna konkurrerade aldrig med matsalen. De täckte timmarna matsalen inte kunde täcka, och de täckte det mesta som någon på ett sådant område behöver under ett skift, oavsett om man satt på kontoret, arbetade i produktionen eller var där som inhyrd entreprenör.

Ingen hade fattat ett beslut om hur folk skulle äta. Det var placeringen som gjorde det, och frånvaron av öppettider.

Senare kom en smart kyl. Man öppnade den med sitt kort, tog det man ville ha och stängde. Kylen registrerade själv vad som försvunnit genom att väga hyllorna. Ett moment mindre, igen.

Jag mätte aldrig något av det här, så jag påstår inga siffror. Men jag såg det hända, och jag såg det från en roll där hela uppgiften var att lägga märke till hur människor rör sig över ett område.

Det är det japanerna kallar kaizen, 改善. Inte ett stort grepp, utan små förbättringar som upprepas tills vardagen ser annorlunda ut. Jag hade fastnat för den idén långt innan jag kunde sätta ord på den, och det är fortfarande så jag läser en placering. Frågan är sällan vilken maskin som är bäst. Frågan är vad som händer med en arbetsdag när några minuter försvinner ur den, varje dag, för alla som är där.

Jag tror på det utanför automater också, i hur ett företag byggs och i hur man arbetar med sig själv. Men det är på det lilla idén är användbar: en flaskhals i taget.

Vid sidan av arbetet följde jag automatmarknaden. Inte som jobb, utan som något jag läste på om varje dag: nya format, betallösningar, kylteknik, logistik och de affärsmodeller som växer fram runt obemannade butiker.

2025 började jag bygga Vendingmaskin.se. Jag satte mig in i den svenska marknaden, skrev guider och byggde upp kontakt med svenska leverantörer.

När sajten väl var igång reste jag till Japan och Kina för att titta på det jag skrivit om. Jag ville se maskinerna i drift, inte i en produktkatalog.

I januari och februari 2026 var jag två veckor i Tokyo. Där tittade jag framför allt på placering, maskiner i tågstationer och beställningsterminaler. Därefter knappt två veckor i Shanghai, Shenzhen och inåt landet i Hunan. Under hela den resan såg jag inte kontanter användas en enda gång.

Jag tittade på maskintyper, digitala beställningssystem, kassalösningar, obemannade butiker, ID-verifiering och betalningsmetoder. Jag undersökte maskinerna på plats och antecknade hur de fungerade, vad efterfrågan såg ut att vara, hur de fylldes på, var de var placerade, hur de var utformade och vilket syfte de fyllde — och hur båda länderna medvetet bygger mot automatisering som vardag.

Fotografierna och anteckningarna blev till två genomgångar: vad svenska verksamheter kan lära av vending i Japan och obemannad handel i Kina, från Xiangxi snarare än Shanghai.

Jag läser japanska på grundläggande nivå. Det räcker för att ta mig igenom branschmaterial som aldrig översätts, och en del av det jag skriver om bygger på sådant material.

Idag läser jag på om området och kopplar ihop den som söker en lösning med leverantörer vi har förtroende för.